I det här inlägget vill jag lyfta fram ett attraktivt resmål Aten, Aten med de berömda sevärdheterna som jag redan har markerat i fotobilden

Jag har delat upp rutten som jag beskriver på resvägskartan över flera dagar och tar alltid tunnelbanan till de olika avgångspunkterna.

Jag skulle särskilt vilja uppmärksamma Plaka-distriktet, Atens äldsta distrikt, under hela distriktet finns resterna av tidigare grekiska och romerska byggnader, i stort sett orörda.

Plaka ligger mot en kulle, i skuggan av Akropolis och dess gamla tempel. De smala kullerstensgatorna kantade av små butiker som säljer smycken, kläder och lokal keramik ger stadsdelen en bykänsla. Terrasskaféerna och familjeägda tavernor håller öppet till sent, medan Cine Paris visar klassiska filmer i det fria.

Det närliggande Anafiotika-distriktet påminner om en grekisk ö med sina vitkalkade hus.

En av de finaste sakerna med Aten är variationen, ena stunden förundras du över antika ruiner, i nästa gathörn hittar du plötsligt fantastisk gatukonst. Något jag verkligen inte förväntade mig i denna livliga, energiska stad var lugnet i det vitkalkade området Anafiotika, vid foten av Akropolis.

Det är inte ett kvarter man stöter på, man måste verkligen leta upp det. Kvarteret ligger vid foten av Akropolis och för att komma dit går du nerför Thrasillou Street i Plaka. Den gatan förvandlas till Stratonos och om du går nerför den kommer du att vara vid den enda ingången till Anafiotika. Och då är du direkt i en annan värld.

Borta är Atens livliga gator, den livliga staden och svärmen av turister. Vi gick in på den smala gatan, kantad av vitkalkade hus på båda sidor. Bredvid gjutjärnsblå dörrar stod lerkrukor med stora gröna växter.

Från gatan hade jag en vacker utsikt på ena sidan av Akropolis, som tornar högt över Anafiotika. På andra sidan breder den enorma staden ut sig och jag kunde njuta av en vidsträckt utsikt. Jag föreställde mig på en avslappnad grekisk ö.

Anafiotika byggdes på artonhundratalet av invånare på ön Anafi, som kom för att arbeta i Aten. De byggde hus i stil med ön de kom ifrån. Snart kom även arbetare från andra grekiska öar för att bosätta sig här. Idag finns det bara 45 hus kvar, belägna i smala slingrande gator som man ibland knappt kommer igenom. Det är ett underbart lugnt område att strosa genom, klappa de många slumrande katterna och fly Atens liv och rörelse. Och du behöver inte vara rädd för att gå vilse: gatorna leder dig automatiskt tillbaka till platsen där du gick in i Anafiotika. Anafiotika var verkligen en av Atens överraskningar för mig.

Efter att regeringssätet flyttades till Aten 1834 under kung Otto av Nafplion, upplevde den nya huvudstaden intensiva byggaktiviteter. I princip återuppbyggde de Aten som hade förstörts helt efter frihetskriget mot turkarna som slutade 1821.

Stadsdelen byggdes enligt den kykladisk arkitektur. Samtidigt renoverades två 1600-talskyrkor i området, kyrkorna Agios Symeon och Agios Georgios ton Vrachon. Befolkningssammansättningen förändrades efter 1922 på grund av tillströmningen av grekiska flyktingar från Mindre Asien, som var tvungna att lämna sitt land till följd av det grekisk-turkiska kriget.

Anafiotika påminner om en ö-by med sina små vitkalkade hus, smala gränder, branta trappor och blomsterträdgårdar. Det finns många trevliga tavernor och caféer i stadsdelen. Det är ett kvarter där atenarna gärna dricker en kopp kaffe.  Vi avslutade vår rutt några gånger på Cafe Plaka, mitt i Plaka, men i fullständigt lugn på takterrassen där vi kunde koppla av i skuggan eller solen.